Farväl!

Idag ska jag och familjen säga hej då på våra hundar - som inte längre kommer vara våra hundar... Efter att ha haft killen i nästan 8 år och tjejen i nästan 5 år har de en ny matte.

I ett och ett halvt år har vi sökt med ljus och lykta efter någon varmhjärtad och mysig person med massor av tid och kärlek över och som skulle vilja ha våra hundar. Nu har vi hittat henne och hennes kinesiska nakenhund - bara 3 mil hemifrån oss!

Du kanske undrar varför vi lämnar bort två hundar som är så pass gamla?

Ojoj, det är på grund av vårt samvete...! Deras värld har totalt förändrats - till det sämre - i och med Lille Skutt och Lilltutan... Vår tid och vårt engagemang för dem (dock INTE vår kärlek - därav vår oegoistiska handling att låta någon med omåttligt mycket tid och engagemang få ta hand om dem) har inte räckt till med två små barn, en tonåring, hus och dubbelarbete. Det är bara att erkänna, vi fixade inte det. :-(

"Vad egosistiskt att skaffa barn när man har 2 hundar!" var det någon som skrev till mig när jag förtvivlat sökte hjälp bland mina vänner på Facebook.

Det uttalandet gjorde mig väldigt ledsen och kvalificerade faktiskt personen till att bli raderad från min vänlista. Med tanke på hur mycket vi gick igenom för att överhuvudtaget bli med Lille Skutt borde den personen bara vara tyst.

Nu har hundarna det exakt så där som de förtjänar att ha det:

De sover under mattes täcke på natten
De går låååånga skogspromenader - varje dag
De har en matte som är hemma hela dagarna (hon är konstnär).

Vårt hus är tyst och tomt utan dem.
Vi är glada och ledsna på samma gång.

Hundarna däremot är nog bara glada och det är det som räknas i slutändan.

Vi kommer alltid att älskar er!

Vissa ränder går aldrig ur...

Jag hittade nyss ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerat. Tänk att ett inlägg som skrevs långt innan Lilltutan föddes är precis lika aktuellt idag - med den enda skillnaden att det nu är två barnbarn som inte har någon famor och farfar som bryr sig om dem. :'-(

Här är det gamla inlägget från sommaren 2010:
Jag slås av vilken skillnad det är på hur man väljer att förhålla sig till sina barnbarn.
Igår kom min mamma på besök och stannade ett par timmar. Hon kom inte för min skull. Nej, hon kommer till oss minst en gång varje vecka av den enkla anledningen att hon vill träffa sina barnbarn minst en gång i veckan så de kan nära deras relation. Hon tycker att det är smidigt för henne att komma till oss, hon är ju ledig hela dagarna - medan vi jobbar heltid och barnen slipper fara ner till henne, trötta och hungriga efter skola/dagis. Hemma hos oss finns ju alla leksaker och böcker som de kan ha kul tillsammans med. Det var så när Snobben var liten och är så fortfarande, snart 13 år senare. Varje onsdag var SnobbenMormor-dag i åratal. Mormor och Snobben är nu ett team. Ett stark, kärleksfullt och tryggt team som jag är stolt över. Det kommer Skutt och hon också att bli, det är jag säker på. Mormor lobbar för det och jag hoppas de hinner glädjas åt varann i många år till. Min mamma har ett barnbarn till och jäklar vad hon kämpade för sin rätt till att träffa honom under hans barndom (min bror bodde inte med hans mamma). Tvärt emot pojkens mammas önskningar många gånger (hon borde vara stolt att hon hennes son har en farmor som aldrig gett upp och slutat bry sig). Mamma grät många gånger av saknad och förtvivlan över att vara konstant motarbetad och lurad på utlovade träffar. Men hon gav sig aldrig. Till slut vann hennes envishet. Idag bor hennes största barnbarn i södra Skåne och är 18 år, så det är klart att besöken inte blir lika frekventa men när de ses är det kärlek.

Kontrasten är dem som, innan de ens hunnit in genom dörren hos oss, snabbt informerar "vi ska inte stanna länge, max 10 minuter" (de ytterst få gånger de kommer på besök). En snabb visit med ytterrock och skor på, i bästa fall i köket, oftast i hallen och ibland bara på trappen utanför ytterdörren. Aldrig accepteras fikaerbjudandet. Aldrig någonsin ett besök för att umgås en stund med Skutt därför att saknaden efter honom gjort sig påmind. Alltid i samband med andra (viktigare) ärenden - som pockar och manar till "skynda skynda" - kan inte stanna för länge.

Mannen och jag har vant oss. Det har ju varit så i många år. Vi, som är vuxna kan leva med det. Var och en väljer ju själv vad som är viktigast att prioritera här i livet. Men som föräldrar till Skutt och när vi tittar på dessa besök ur hans perspektiv blir vi bara ledsna (och lite förbaskade). Vad är det som gör att inte Skutt räknas? Är det för att vi vuxna klarat av att arbeta heltid dagtid båda två (trots en nyfödd och en mycket krävande behandling) och därför inte haft tid och ork att fara ut och fika? Så vi liksom får skylla oss själva? Är det därför vi är nedprioriterade till en placering under ICA Maxi? Är det därför man konsekvent väljer tillfällen för besök i kombination med ärenden i närområdet för att på ett enkelt sätt kunna ursäkta sig och slippa stanna mer än 15 minuter? Är det därför vi aldrig erbjuds hjälp eller avlastning?

Är det så att anledningen till att Skutt inte har någon närvarnade farmor och farfar att vi inte behövt hjälp från dem? Deras budskap har under graviditeten var så tydliga "Vi passar inga barn över natten." "Vi passar max ett par timmar." och mannen bestämde sig snabbt och har benhårt stått vid sin övertygelse "Vi ska aldrig belasta dem med Skutt. Aldrig att jag nedlåter mig till att behöva krusa för att få hjälp.".

Jag blir helstressad de gånger jag ser bilen komma in på vår gata (för att inte tala om alla de gånger vi sett den passera förbi - utan att svänga in till oss för ett litet besök). Forcerad öppnar jag dörren, erbjuder fika, vill att de ska stanna. Jag vill så gärna att de ska komma för att de vill träffa Skutt, för att de vill stanna en liten stund, leka med honom, titta på hans leksaker, se allt nytt han lärt sig, se hans värld. Att vara tillsammans med honom för att de älskar honom och vill visa det. Åh vad jag önskar det. Men det har inte hänt en enda gång. För snabbt ska det gå. Det plockas upp en slant ur plånboken och överräcks till en av oss föräldrar med orden "här är en peng till Skutt på hans födelsedag/i julklapp". Skutt har inte ens fått ett gratulationskort där de skrivit att de gratulerat honom. Visat att de över huvud taget existerar. Inga bevis, inga minnen.

Men han kanske inte ska lära känna dem?

När de kört blir jag ledsen medan mannen lunkar omkring och ser sorgsen ut. Vi tröstar varann och försöker fokusera på att det finns en mormor som bryr sig.

Sen blir jag förbannad. Skit skit skit. . Varför ens slösa bensin på att köra hit när ni ändå inte vill vara här? Jag blir kränkt och förnärmad.

Lille Skutt har ingen morfar, han finns inte i vårt liv och han har aldrig träffat Skutt.
Men i sanningens namn har han knappt någon farmor och farfar heller - trots att de i allra högsta grad existerar.

Vad är det för urskiljningsregler som används när man helt sonika sorterar bort en del av sina barnbarn? Jag skulle gärna vilja ta del av dessa och jag vet att mannen känner precis likadant. För då kanske vi äntligen kan förstå och i framtiden kan förklara för Skutt varför han inte kvalade in som barnbarn.

TV-inslag från Tripps begravning

Child With Rare Skin Disease Touches Community After Passing - New Orleans News Story - WDSU New Orleans

Snart 8 månader

I maj 2011, närmare bestämt den 24, gjorde jag en total livsförändning och gick från att ha varit en notorisk jojobantare till att få ordning på mitt liv - en gång för alla. Något jag verkligen inte ångrar - mer än möjligtvis att jag inte gjorde det tidigare i livet. Sedan en dryg månad tillbaks har jag stått still (trodde jag) och har pendlat mellan 58,5 och 59. Till min 162 cm över havet är det en jättefin vikt med ett tillhörande BMI på 22,5.

Idag vägde jag mig och insåg att jag tappat i vikt ytterligare och att jag nu väger 57,9 (BMI 22,1). Det gör att jag tappat nästan exakt 34 kilo. På 8 månader! Under tiden som jag mått strålande!

Sinnesfrid brukar jag kalla mitt state of mind och så är det verkligen. Det finns ingen dum röst i huvudet som håller på och trackar mig längre.

Jag är så tacksam att jag fått denna chans till ett hälsosammare liv.

Från djupet av mitt hjärta; tusen tack alla som på något vis varit med och bidragit.

En av alla gånger i livet då jag vägt väldigt mycket... 

Julen 2011

PS: Ifall du går i tankar kring att låta genomföra en GB eller liknade får du jättegärna kontakta mig! DS

Swedish hymn nr 906

Alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar, själva kärleken och skapelsen var budskapet du bar.
Som en vindil genom luften, som en fjäril flyger bort, som en viskning hörs bland bergen blev ditt liv här alltför kort.
Som ett solsken genom mörkret, som en saga kom och gick, som en gryning ovan molnen var den enda tid du fick;
det kom änglar dig till mötes, tyst togs andan ur ditt bröst, under tusen fåglars stämmor gjordes sommaren till höst.
Som en havsbris över ytan, som en smekning på min kind, som ett månsken genom natten var ditt liv här som en vind:
alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar, själva kärleken och skapelsen var budskapet du bar.

---

Too impossible to catch, too short and wonderful, the love and creation was the message you wore.
As a gust of wind through the air, like a butterfly fly away, like a whisper is heard among the mountains became your life here too short.
As a sunshine through the darkness, like a fairy tale came and went, like a dawn above the clouds was the only time you got;
the angels came to meet you, quietly took the breath out of your chest, under a thousand birds voices were summer turned to autumn.
As a sea breeze over water, like a caress on my cheek, like a moon through the night, were your life here as a breeze:
too impossible to catch, too short and wonderful, love and creation was the message you wore.

Idag klockan 20.00 (svensk tid) begravs Tripp. Tänd ett ljus för honom och för hans familj och unna dig en en stund av stillhet.

<3

Till minne av Tripp Roth - världens modigaste pojke

Så fick lille Tripp äntligen sina vingar och den frid från smärtorna och ångesten som han så väl förtjänat under sina 2 år och 8 månader på vår jord.

Fastän jag vetat åt vilket håll det var på väg var det en stor sorg som grep tag i mig och som inte vill släppa sitt grepp om mitt hjärta. Det känns så oerhört ledsamt att veta att han aldrig fick uppleva det andra barn i hans ålder upplever - saker som barnkalas, öppna julklappar, cykla trehjuling, blåsa spåbubblor, gosa med ett djur etc... Som väl visste han inte vad han inte kunde uppleva pga. sin sjukdom men det gör inte mig mindre ledsen.

När han fick sin tracheostomi upphörde hans möjlighet att ge ljud ifrån sig och när sedan även hans ögon växte ihop försvann världen mer och mer för honom. Detta tillsammans med en G-knapp (för mat) på magen och alla öppna sår på hans kropp borde medfört att hans liv inte blivit så långt.

Men så blev det inte. Tripp levde dag in och dag ut med fruktansvärda smärtor, på slutet även med mycket svår ångest, månad ut och månad in. Med tiden utan att vare sig kunna se sin omvärld eller vad som var på gång omkring honom eller att kunna tala om hur han mådde eller vad han önskade.

Han dog i lördags på sin 2 år och 8 månaders dag. Ända fram tills för ca 3 månader sedan stod han upp och spelade sina olika trummor. Han spelade fantastiskt rytmiskt till sånger som om han var mycket äldre gosse än vad han var. Och han skrattade och var en lycklig pojke.

Det fanns som sagt mycket Tripp inte fick uppleva i livet.

Men han fick däremot uppleva en kärlek större än jag någonsin sett eller hört talas om tidigare.

- Från sin mamma Courtney som satte sitt eget liv på "paus" för att 24/7 rå om sin son på det mest kärleksfulla sätt jag skådat. Igenom en separation från Tripps pappa, som valde(?) att försvinna ut ur Tripps liv, en flytt hem till hennes föräldrar och ett avstannat yrkesliv har hon varit en stadig, trygg och kärleksfull mamma till Tripp. Och som gjort att många tårar fallit när jag läst i bloggen.

- Från hans mormor som slutit upp bredvid Courtney och som varit med att vårda honom dygnet runt.

- Från alla andra runt om i hans familj som visat en tro på en högre makt och villkorslös kärlek

Men det som är det allra största och mest fantastiska är nog alla (till och med jag själv inräknad) där ute i vår vida värld som, utan att känna vare sig Tripp eller hans familj, har tagit denna underbara lilla pojke till våra hjärtan. Vi har följt Courtneys blogg. Vi har skänkt pengar till forskningen kring EB. Vi har skickat gåvor, blommor, brev. Vi har gett råd och tips. Vi har bett för honom. Vi har sänt styrka och tröstande tankar till Courtney och vi har sänt det största av allt här i världen - k ä r l e k.

Massor av kärlek har formligen flödat genom atmosfären till Tripps hem i Ponchatoula.
Till hans mamma.
Till hans hjärta.

Så trots sin grymma sjukdom och förlusten av en normal barndom var han ett mycket privilegierat barn - Tripp var ett omåttligt älskat barn.

Han tog sina sista andetag hemma i gungstolen i sin mammas trygga famn, den 14 januari 2012 och fick sina änglavingar.

Och jag, som aldrig varit religiös och som alltid sagt att när man dör så tar det liksom bara slut, har under hösten och vintern inte opåverkat kunnat följa ett så svårt sjukt barns historia och samtidigt bara acceptera att den dagen han dör är det "slut". Jag har sakta kommit till tron på ett liv efter detta.

Hur ska man annars kunna tala med sitt barn om att det är ok att släppa taget? Tripps mamma berättade för honom med sann övertygelse att mamma kommer efter och det bara kommer kännas som en minut däremellan och att alla smärtor, rädsla och ångest försvinner och att han skulle kunna leka, springa, sjunga och skratta precis som alla andra barn.

Jag vågar inte ens snudda vid tanken på att det inte skulle vara så. Det bara måste vara så. Det måste finnas en himmel dit våra barn kommer och där vi alla sammanstrålar igen.

Igår sände vi därför en hälsning till Tripp i hans himmel och med den följde en bit av mitt hjärta. Jag är i sorg.
Jag fattas honom.

<3 Tripp Roth <3

14 maj 2009 - 14 januari 2012

Rest in peace