Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens. Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
