Nostalgi

Jag har i många år haft som ordspråk: "Jag är mer normal än de som säger att jag inte är det" inte för att jag går runt och tycker så utan det är mest en rolig "ordtwist". Idag hittade jag en gammal dagboksanteckning från när jag kom på det *skrattar* undras bara vad jag varit med om för att jag kom att skriva så syniskt:

Sön 30 dec 2001 20:46

Sanningen

konstaterande nr 1:
jag lever
det i sig kan för läsaren vara tämligen ointressant. men vad betyder ordet lever egentligen? inälvsmat hade en del svarat. kontentan av livet är kanske en stor levergryta. när det blir för enkelt och man tror sig ha funnit sin lilla plats rör någon om i grytan och allt som var rätt blir fel och allt som var fel blir rätt.

konstaterande nr 2:
all smärta har ett syfte

smärta stärker den svage och gör den mer förberedd inför nästa prövning. genom smärtan ser man världen ur ett nytt perspektiv. sådant som var självklart blir plötsligt något så oförståligt som komplexatal. vissa kan räkna ut det, andra dukar under. jag säger: det är bättre att räkna hela livet än att ge upp.

konstaterande nr 3:
att visa känslor är fel medan att vara ointresserad, nonchalant och okänslig är rätt
de största ledarna som funnits i världen förde med sig krig, förtryck, död, misär. de höljs i blommor vid sin död och folket offrar sina liv för dem. hur går det då för de goda och vem minns dem efter att pansarvagnarna passerat över deras kroppar?

konstaterande nr 4:
med lite övning kanske jag också kan bli en i massan
är det vad som krävs? att bli en slav? att sluta tänka med både hjärna och hjärta? trycka på den stora OFF knappen för att sedan njuta av att trycka kniven mot din nästas strupe. le njutningsfullt åt smärtan i ögonen. kanske lika bra att börja om och läsa vid konstaterande nr 2.

konstaterande nr 5:
jag kan bli en normal människa
vad är då att vara normal egentligen? är det att foga sig efter andra och vara deras marionettdocka, en i ledet eller är det att följa sin inre röst? att vara varm och god mot de som förtjänar det eller mot alla? ska man verkligen eftersträva att vara det mot den fördummade massan? det finns en risk med att vara det mot alla... de flesta är slavar under sin ångest och lever som de kryp de själva förtalar och klarar inte av att känna sig omtyckta. klaustrofobiska konvulsioner. döva godhet med ondska. slå sönder hjärtan och bryt av lemmar. slå av alla positiva energier och frossa i förakt. man kan inte få ut nog med tillfredställelse på annat sätt.

idag blev jag kallad desperat. det är ett ord man kan spekulera i. vad är egentligen desperation? är det inte den starka viljan och övertygelsen om att nå slutresultat? det som till sista droppen driver en att kräla, böna, be och förödmjuka sig själv - efter en kopp vatten? ty endast den in till döden törstige vet vad sann desperation är.

sanningen:
jag är mer normal än de som säger att jag inte är det