Till minne av Tripp Roth - världens modigaste pojke

Så fick lille Tripp äntligen sina vingar och den frid från smärtorna och ångesten som han så väl förtjänat under sina 2 år och 8 månader på vår jord.

Fastän jag vetat åt vilket håll det var på väg var det en stor sorg som grep tag i mig och som inte vill släppa sitt grepp om mitt hjärta. Det känns så oerhört ledsamt att veta att han aldrig fick uppleva det andra barn i hans ålder upplever - saker som barnkalas, öppna julklappar, cykla trehjuling, blåsa spåbubblor, gosa med ett djur etc... Som väl visste han inte vad han inte kunde uppleva pga. sin sjukdom men det gör inte mig mindre ledsen.

När han fick sin tracheostomi upphörde hans möjlighet att ge ljud ifrån sig och när sedan även hans ögon växte ihop försvann världen mer och mer för honom. Detta tillsammans med en G-knapp (för mat) på magen och alla öppna sår på hans kropp borde medfört att hans liv inte blivit så långt.

Men så blev det inte. Tripp levde dag in och dag ut med fruktansvärda smärtor, på slutet även med mycket svår ångest, månad ut och månad in. Med tiden utan att vare sig kunna se sin omvärld eller vad som var på gång omkring honom eller att kunna tala om hur han mådde eller vad han önskade.

Han dog i lördags på sin 2 år och 8 månaders dag. Ända fram tills för ca 3 månader sedan stod han upp och spelade sina olika trummor. Han spelade fantastiskt rytmiskt till sånger som om han var mycket äldre gosse än vad han var. Och han skrattade och var en lycklig pojke.

Det fanns som sagt mycket Tripp inte fick uppleva i livet.

Men han fick däremot uppleva en kärlek större än jag någonsin sett eller hört talas om tidigare.

- Från sin mamma Courtney som satte sitt eget liv på "paus" för att 24/7 rå om sin son på det mest kärleksfulla sätt jag skådat. Igenom en separation från Tripps pappa, som valde(?) att försvinna ut ur Tripps liv, en flytt hem till hennes föräldrar och ett avstannat yrkesliv har hon varit en stadig, trygg och kärleksfull mamma till Tripp. Och som gjort att många tårar fallit när jag läst i bloggen.

- Från hans mormor som slutit upp bredvid Courtney och som varit med att vårda honom dygnet runt.

- Från alla andra runt om i hans familj som visat en tro på en högre makt och villkorslös kärlek

Men det som är det allra största och mest fantastiska är nog alla (till och med jag själv inräknad) där ute i vår vida värld som, utan att känna vare sig Tripp eller hans familj, har tagit denna underbara lilla pojke till våra hjärtan. Vi har följt Courtneys blogg. Vi har skänkt pengar till forskningen kring EB. Vi har skickat gåvor, blommor, brev. Vi har gett råd och tips. Vi har bett för honom. Vi har sänt styrka och tröstande tankar till Courtney och vi har sänt det största av allt här i världen - k ä r l e k.

Massor av kärlek har formligen flödat genom atmosfären till Tripps hem i Ponchatoula.
Till hans mamma.
Till hans hjärta.

Så trots sin grymma sjukdom och förlusten av en normal barndom var han ett mycket privilegierat barn - Tripp var ett omåttligt älskat barn.

Han tog sina sista andetag hemma i gungstolen i sin mammas trygga famn, den 14 januari 2012 och fick sina änglavingar.

Och jag, som aldrig varit religiös och som alltid sagt att när man dör så tar det liksom bara slut, har under hösten och vintern inte opåverkat kunnat följa ett så svårt sjukt barns historia och samtidigt bara acceptera att den dagen han dör är det "slut". Jag har sakta kommit till tron på ett liv efter detta.

Hur ska man annars kunna tala med sitt barn om att det är ok att släppa taget? Tripps mamma berättade för honom med sann övertygelse att mamma kommer efter och det bara kommer kännas som en minut däremellan och att alla smärtor, rädsla och ångest försvinner och att han skulle kunna leka, springa, sjunga och skratta precis som alla andra barn.

Jag vågar inte ens snudda vid tanken på att det inte skulle vara så. Det bara måste vara så. Det måste finnas en himmel dit våra barn kommer och där vi alla sammanstrålar igen.

Igår sände vi därför en hälsning till Tripp i hans himmel och med den följde en bit av mitt hjärta. Jag är i sorg.
Jag fattas honom.

<3 Tripp Roth <3

14 maj 2009 - 14 januari 2012

Rest in peace