Jag hittade nyss ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerat. Tänk att ett inlägg som skrevs långt innan Lilltutan föddes är precis lika aktuellt idag - med den enda skillnaden att det nu är två barnbarn som inte har någon famor och farfar som bryr sig om dem. :'-(
Här är det gamla inlägget från sommaren 2010:
Jag slås av vilken skillnad det är på hur man väljer att förhålla sig till sina barnbarn.
Igår kom min mamma på besök och stannade ett par timmar. Hon kom inte för min skull. Nej, hon kommer till oss minst en gång varje vecka av den enkla anledningen att hon vill träffa sina barnbarn minst en gång i veckan så de kan nära deras relation. Hon tycker att det är smidigt för henne att komma till oss, hon är ju ledig hela dagarna - medan vi jobbar heltid och barnen slipper fara ner till henne, trötta och hungriga efter skola/dagis. Hemma hos oss finns ju alla leksaker och böcker som de kan ha kul tillsammans med. Det var så när Snobben var liten och är så fortfarande, snart 13 år senare. Varje onsdag var SnobbenMormor-dag i åratal. Mormor och Snobben är nu ett team. Ett stark, kärleksfullt och tryggt team som jag är stolt över. Det kommer Skutt och hon också att bli, det är jag säker på. Mormor lobbar för det och jag hoppas de hinner glädjas åt varann i många år till. Min mamma har ett barnbarn till och jäklar vad hon kämpade för sin rätt till att träffa honom under hans barndom (min bror bodde inte med hans mamma). Tvärt emot pojkens mammas önskningar många gånger (hon borde vara stolt att hon hennes son har en farmor som aldrig gett upp och slutat bry sig). Mamma grät många gånger av saknad och förtvivlan över att vara konstant motarbetad och lurad på utlovade träffar. Men hon gav sig aldrig. Till slut vann hennes envishet. Idag bor hennes största barnbarn i södra Skåne och är 18 år, så det är klart att besöken inte blir lika frekventa men när de ses är det kärlek.
Kontrasten är dem som, innan de ens hunnit in genom dörren hos oss, snabbt informerar "vi ska inte stanna länge, max 10 minuter" (de ytterst få gånger de kommer på besök). En snabb visit med ytterrock och skor på, i bästa fall i köket, oftast i hallen och ibland bara på trappen utanför ytterdörren. Aldrig accepteras fikaerbjudandet. Aldrig någonsin ett besök för att umgås en stund med Skutt därför att saknaden efter honom gjort sig påmind. Alltid i samband med andra (viktigare) ärenden - som pockar och manar till "skynda skynda" - kan inte stanna för länge.
Mannen och jag har vant oss. Det har ju varit så i många år. Vi, som är vuxna kan leva med det. Var och en väljer ju själv vad som är viktigast att prioritera här i livet. Men som föräldrar till Skutt och när vi tittar på dessa besök ur hans perspektiv blir vi bara ledsna (och lite förbaskade). Vad är det som gör att inte Skutt räknas? Är det för att vi vuxna klarat av att arbeta heltid dagtid båda två (trots en nyfödd och en mycket krävande behandling) och därför inte haft tid och ork att fara ut och fika? Så vi liksom får skylla oss själva? Är det därför vi är nedprioriterade till en placering under ICA Maxi? Är det därför man konsekvent väljer tillfällen för besök i kombination med ärenden i närområdet för att på ett enkelt sätt kunna ursäkta sig och slippa stanna mer än 15 minuter? Är det därför vi aldrig erbjuds hjälp eller avlastning?
Är det så att anledningen till att Skutt inte har någon närvarnade farmor och farfar att vi inte behövt hjälp från dem? Deras budskap har under graviditeten var så tydliga "Vi passar inga barn över natten." "Vi passar max ett par timmar." och mannen bestämde sig snabbt och har benhårt stått vid sin övertygelse "Vi ska aldrig belasta dem med Skutt. Aldrig att jag nedlåter mig till att behöva krusa för att få hjälp.".
Jag blir helstressad de gånger jag ser bilen komma in på vår gata (för att inte tala om alla de gånger vi sett den passera förbi - utan att svänga in till oss för ett litet besök). Forcerad öppnar jag dörren, erbjuder fika, vill att de ska stanna. Jag vill så gärna att de ska komma för att de vill träffa Skutt, för att de vill stanna en liten stund, leka med honom, titta på hans leksaker, se allt nytt han lärt sig, se hans värld. Att vara tillsammans med honom för att de älskar honom och vill visa det. Åh vad jag önskar det. Men det har inte hänt en enda gång. För snabbt ska det gå. Det plockas upp en slant ur plånboken och överräcks till en av oss föräldrar med orden "här är en peng till Skutt på hans födelsedag/i julklapp". Skutt har inte ens fått ett gratulationskort där de skrivit att de gratulerat honom. Visat att de över huvud taget existerar. Inga bevis, inga minnen.
Men han kanske inte ska lära känna dem?
När de kört blir jag ledsen medan mannen lunkar omkring och ser sorgsen ut. Vi tröstar varann och försöker fokusera på att det finns en mormor som bryr sig.
Sen blir jag förbannad. Skit skit skit. . Varför ens slösa bensin på att köra hit när ni ändå inte vill vara här? Jag blir kränkt och förnärmad.
Lille Skutt har ingen morfar, han finns inte i vårt liv och han har aldrig träffat Skutt.
Men i sanningens namn har han knappt någon farmor och farfar heller - trots att de i allra högsta grad existerar.
Vad är det för urskiljningsregler som används när man helt sonika sorterar bort en del av sina barnbarn? Jag skulle gärna vilja ta del av dessa och jag vet att mannen känner precis likadant. För då kanske vi äntligen kan förstå och i framtiden kan förklara för Skutt varför han inte kvalade in som barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar