Cheap dad (fårpappa)

Jag var som sagt på Cheapy (behövde ingen påminnelse).

Varning, detta inlägg är inget för:
Känsliga.
Lögnare.
Fega kräk.

För detta är sanningen. Så naken den bara kan bli.

När jag ska betala min sand ser jag min lillasyster. Min lilla fina syster, 9 år gammal.
För första gången på 1½ år.

Jag har inte sett eller träffat henne sen jag hade henne hemma hos mig för att min s.k. pappa och hennes mamma skulle kunna tala ut om hans misshandel och hot mot henne (mamman) på nyårsnatten till 2009.

Det var så här det gick till:

Nyårsnatten 2008-2009. Vi sov. Klockan var ca 3. Telefonen ringer och jag flyger upp. Min lillebor J bodde vid den här peroden hemma hos oss (pga. min pappas ständiga gräl med honom). Jag trodde det var han. I luren, pappas fru L. Ledsen, upprörd, rädd. "Jag vill bara att någon ska veta vad som händer ifall jag inte överlever." 5 minuter senare sitter jag och mannen i bilen. Hjärtat punmpar. Jag är uppriktigt sagt rädd. Min pappa bråkar man inte med och nu var jag på väg rakt in i pubelns kärna. Höggravid. Det tar några minuter efter att vi kommit fram innan jag vågar ringa på. Måste samla mod. Jag har sett hur han burit sig åt mot min mamma. Jag vet. L öppnar, det visar sig att min pappa lämnat bostaden. Min lillasyster är vaken. Stora vackra bruna ögon tittar på mig. Lilla du... Insisterar på att de ska följa med oss. L instämmer. Innan vi hinner någonstans står han i dörren. Galen blick. Börjar hota med våld, går nära mig och min bebismage, min man går mellan. Adrenalintet pumpar i mig och jag är livrädd att förlossningen ska starta av stressen. Han kallar mig hora. Säger att jag hade levt i rännstenen om det inte varit för honom, att han vet saker om mig som mannen skulle lämna mig för om han fick veta. Jag ber honom berätta. Snälla. Han vägar. Han kallar min man för fegt kräk, svin. Han ska ringa min svärfar och berätta vilken looser till son han har. Han skriker, gråter, skakar, går i cirklar, hotar. Han hotar mannen med en glasflaska. Han säger att jag är svartsjuk på att han har lycka och kärlek i sitt liv och att jag - i alla hans förhållanden - bara velat förstöra för honom.

Hela tiden ser han ut som Adolf Hitler i blicken.

Han är pyskigt sjuk inser jag. Han är allvarligt sjuk. Han har en helt rubbad verklighetsuppfattning och inget jag säger eller gör kommer att göra någon skillnad. Han är heller inte nykter.

Allt detta gör han inför sin lilla dotter som då är 8 år.

Hur det går till vet jag inte men jag och mannen får med oss L och min lillasyster hem till oss. L har bestämt sig, hon ska lämna honom. Dett är ju långt ifrån den första gången han hotat och misshandlat henne. Sen ringer telefonen, det är pappas mobil. Jag blev stel. Tänk om han kommer hem till oss. Min fina Snobben sover i sitt rum. Det ringer och ringer och till sist svarar jag. Det är inte pappa. Det är min lillebror J som frågar vad som händer.

Det visar sig att min pappa, som alltså är berusad, har satt sig i bilen och kört från Luntertun till Havsbaden (flera kilometer) till festen som J är på. Där brakar han in och skriker att jag kidnappat hans familj. J blir så arg och upprörd att han knuffar ut honom och får bort honom därifrån.

Vi ringer polisen.

Men naturligtvis klarade han sig undan - igen.

Det är ju inte första gången han kör bil berusad. Han anser nämligen sig vara en så god förare att han står över våra lagar.

Vi försöker sova. Dagen efter kör jag L och lilla syster hem. L ringer senare och säger att allt är lugnt men att hon ska söka en lägenhet. Ett par dagar senare har jag lillasyster hemma för att de ska kunna tala ut i fred. Det är sista gången jag träffar lillasystern min.

Några veckor senare kommer ett sms från L "Sometimes it's better to forgive and forget. Jag kan inte bara kasta 20 års äktenskap i sjön."

Under det 1½ år som går bor lillebror kvar ytterligare ca 4 månader (min pappa parkerar ute på stora vägen när han vill J något, som får gå ut dit för att tala med honom. Han gjorde f.ö. exakt likadant mot min mamma efter mina föräldrars skillsmässa), vi får Lille Skutt, jag fyller 40, Snobben fyller 12, vi gifter oss, jag blir gravid igen och mannen fyller 40.

Min pappa kommer aldrig och ber om förlåtelse utan jag och min familj tillhör numera den växande skaran med min storasyster och hennes mamma, mina 2 fastrar med familjer, hans kusiner, min mamma, flera av pappa & L:s vänner och grannar (de har flyttat ett otal gånger pga som han säger "omöjliga grannar/bostadsrättsföreningar" ) som han som vanligt sopar in under mattan, skuldbelägger och vars existens han helt förnekar. Inför deras allt färre och färre vänner är det vi andra som bär all skuld, vi som skadat honom och det är vi som borde be om ursäkt. Han är offret som blivit utsatt för en personlig vendetta, kupp, attack.

Min pappa är en mycket sjuk människa. Han kommar aldrig att inse sin egen skuld i det som sker omkring honom.

Nåväl, det var återblicken. Den sanna men väldigt komprimerade. Åter till måndagens besök på Cheapy.

När jag betalat går jag fram till lillasyster, hon blir så glad att hon hoppar jämnfota och vi kramas länge. L är också där, vi talar en en stund. Det är jobbigt. Hon beklagar sig sååå att det blivit så här. (Jag anser att hon har delaktighet, inte skuld). Det känns falskt. Plötsligt inser jag att pappa är i butiken. Lillasyster spanar efter honom, ropar efter honom men han visar sig självklart inte. När hon undrar varför säger jag med ett leende att jag tror han gömmer sig för mig. Varför då frågar hon. För han är en tramsebyxa säger jag och fnissar till henne i litet samförstånd.När jag kör iväg med bilen inser jag att han mycklet riktigt varit inne i butiken och att han smitit ut ur Cheapy - bakvägen! - och satt sig i sin bil. När jag passerar sitter lillasyster i baksätet och vinkar på mig allt vad hon orkar. När min pappa ser min bil, blir hans ansikte helt stelt sedan vänder han bort huvudet och tittar ner i passagerarsätet.

Oj, vad det gjorde ont. Fel, det GÖR ont. Och jag blev plötsligt så jävla (förlåt) arg. Nu är det slut på good daughter. Nu ska sanningen fram. Så varsågod - den har du fått ovan.

Slutligen;

Så länge du inte söker hjälp för din psykiska sjukdom har du försatt din rätt som min far och mina barns morfar.

Per-Åke, du är inte längre min far.
Jag är hellre faderslös.
Mycket hellre.