När man får oväntat besök

Två gånger denna helg har telefonen ringt och i andra ändan har en fin vän funnits.

Båda har bjudit in sig till ett besök hos oss. Jag blev lika glad båda gångerna. Mannen lika så. Vi är lite halvt isolerade uppe på vår kulle. Orken att ta initiativ vill inte infinna sig hos mig så jag uppskattar när vännerna tar egna beslut om att vi ska ses. Mannen älskar besök men är inte den som tar luren och ringer han heller. Så när motorn hackar, dvs jag inte orkar, blir det ganska enahanda.

Först ringde Kent i lördags. Han kom uppcyklande och stannade hela långa härliga lördagskvällen som spenderades på vår altan. Jättetack för att du bjöd in dig och tack för de fina chiliplantorna!

Igår ringde Lillasys och hon kom också förbicyklande. Jag blev så glad. Äntligen en väninna att pladdra lite med. Fattar inte hur isolerad jag blivit och hur mycket jag saknar folk förrän jag blir påmind.

Tyvärr känner jag trots det lika starkt motlut mot att ge mig iväg någonstans. Att sminka sig, piffa håret, hitta kläder som passar(...) och allt annat som måste till innan man är iväg. Kanske är det värmen (som jag inte vill bli av med ändå!) som gör mig så paralyserad och illamående. Men att sitta i skuggan eller inomhus i sköna kläder går an - mycket. Kyla och svalka!! Det hjälper lite för stunden mot olustkänslan inombords. Så stora delar av helgen har spenderats sittandes på sängkanten med golvfläkten surrande 50 cm från mig.

Vid läggdags upptäckte jag ännu en fin vän, som sms:at och bjutit in till en fika hemma hos henne. Är ledsen att jag inte såg det tidigare, till henne hade jag kunnat kommit i mina myskläder, med kepan på och druckit en god kopp Kusmi te. Det hade varit fint.

Så än en gång, tack snälla ni för att ni knackat sönder dörren till mitt ide och väckt upp mig lite!

Mer mer mer!