Tack

Vid den här tiden för exakt ett år sedan låg jag morfinillamående på uppvaket på Carlanderska Sjukhuset i Gbg efter att ha tagit det absolut klokaste och mest modiga beslut jag någonsin tagit. Den dumma nedvärderande rösten som aldrig var nöjd med mig försvann denna morgon och har inte återvänt och jag blev/är för första gången i livet lycklig att vara jag. Tack till alla på Carlanderska Sjukhuset och Torsten som opererade mig så perfekt att jag inte fått en enda komplikation, tack Annelie och Pia för att jag fått ha er som bollplank, tack alla goa tjejer (bl.a Eva, Carin) jag träffade i Göteborg och tack till min familj (min man, mina barn och min mamma) som trodde på mig och stöttade mig och vågade låta mig få göra detta och tack till mig själv för att jag var så klok och modig. ♥

Åsa 2007

Åsa 2012

En Gastric Bypass

(och även 2 graviditeter)

senare...

Tillbaks i hamsterhjulet

De minsta barnen (och sedermera även mannen) drabbades av vinterkräksjukan för snart 2 veckor sedan och jag fick - förmånen (ja, faktiskt trots kräk) att få vara hemma lite extra med mina hjärtan. När de båda var friska igen visade det sig att sjukan fortfarande for fram på dagis och vi valde därför att ha barnen hemma ytterligare några dagar. Ja, sedan kom ju Kristi Flygare och med min lediga måndag så slutade det med att jag var hemma med barnen i 11 dagar.

Det var jättejobbigt emellanåt.

En treåring som vill bestämma och en ettåring som har en mycket stark vilja (och röst) och en fjortonåring som inte tycker att jag alltid förstår eller tar saker på blodigt allvar.

Ovanpå allt for Ellen iväg till Kroatien på en skolresa i lördags och jag saknar henne så det värker i hjärtat! Hon kommer inte hem förrän på lördag... Jag hoppas hon har urkul under tiden!!

Men mest var det helt underbart. Fantastiskt. Inspirerande och utmattande. På samma gång.

Idag är jag tillbaks på mitt arbete och det är förstås roligt men jag har suttit med en stor ledsenklump i halsen hela dagen och bara längtat hem till alla mina gosiga barn.

Leo var ledsen i morse. Han vägrade ta på sig shorts (det är ju små byxor - alltså måste det vara Stellas resonerar han) och skulle tvunget ha ett Villervalla set på sig med långa ben och armar. Jag lät honom vara barfota i kompensation och tog sköna tygskor till honom. När vi kliver in på hans avdelning efter 11 dagar bortavaro är han mammas lille gosse och blir lite blyg. Då han upptäcker att alla de andra barnen har linnen och shorts börjar han dra i sina kläder lite generat. Han är jättefin i det han har men det är i varmaste laget och jag tror han förstår det då. Han vill inte vara barfota heller visar det sig. Han står och tittar ner i golver och jag upptäcker att han gråter. Stora blå ögon med darrande tårar i fransarna. Han vill ha sina raggsockar på. Jag låter honom naturligtvis få det. Vi säger hej då och fröken sätter sig med honom i famnen och gosar. Mitt hjärta gråter också.

Jag går ner till Stellas avdelning, som är ute och leker och lämnar över en glad och sprallig tjej till hennes fröken och går in och lämnar hennes grejer. När jag kommer ut står jag en stund och tittar på Stella. Min lilla stora ettåring står ensam vid sandlådan och tittar sig omkring. En liten pojke kommer fram och tar hennes hand och de går ut i sandlådan och börjar leka.

Hur mångar gånger har jag tackat för att jag får uppleva dessa barn? 1000-tals. Minst.

Ellen, min unga kvinna till dotter. Så hjälpsam, snäll, mild och vacker som en dag.

Leo, min son, min ende son. Så nyfiken, pratglad, uppfinningsrik med världens vackraste djupblå ögen.

Stella, min knubbiga skrattiga bebis. Så klok, duktig, rolig med krullor i håret och den sötaste uppsynen.

Er mammas hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet över att få ha er i sitt liv.

Jag vill inte åka. Jag vill inte vara utan dem. Inte en minut. Aldrig någonsin!! Fan.

Vad har jag för val?

Så jag går till bilen och ska precis köra när Leos fröken ringer och berättar att han är glad och leker för fullt.

Skönt. Alltid något. Typ.

Nu sitter jag här och räknar minuterna. Sekunderna. Tills jag kan köra hem till dem igen.

Jobb före barn.

Pengar före närhet.

Suck...
(Byt gärna ut S:et om ett F)

Är det klokt?

Längtar efter dig

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

Siv Andersson

Dröm eller verklighet....?

För ett par nätter sedan drömde jag en mardröm, den är än idag lika kristallklar - vilket är ovanligt då mina drömmar brukar fade:a ut och försvinna redan under samma förmiddag.

Innan jag berättar vad jag drömde måste jag understryka att jag är fruktansvärt rädd för att åka båt. Jag har varit det sedan barnsben. I viss mån har jag kunnat arbeta upp ett mod som gör att jag idag kan åka t&r Helsingborg-Helsingör utan att blinka (en båttur på 20 minuter = att jag rent hypotetiskt borde kunna simma i land även om jag vore mitt i sundet). Medan exempelvis en resa mellan Rödby-Puttgarden (som tar 1 timme) kräver ett stilla hav och flaggor som hänger helt slaka på sina stänger - annars får jag hjärtklappning, dödsångest och söker flyktvägar (som att ex. köra landvägen genom Danmark till Tyskland - vilket är en enormt lång omväg!!). Jag blir svimfärdig bara jag tänker tanken på att åka på en kryssning eller en partyresa med Siljaline. Ingen vettig människa kan väl kombinera fest och avslappning med båtar!!? Jag är kort sagt paniskt rädd för att åka båt - stor som liten (fast liten är naturligtvis värst), såvida inte båten rör sig längs med en kustlinje, så jag kan hoppa i och simma iland. Inför alla båtresor kollar jag väderprognoser på webben/TV i veckor innan - för att förbereda mig. På vägen till båten kollar jag träd, flaggor, högt gräs etc. för att se hur de rör sig i en ev. vind. Jag har en på gränsen till manisk rädsla för båtar, öppet hav och blåst med andra ord...

Nu till min dröm...

Vi är på väg till en gigantisk färja, jag, Stefan, Leo och Stella. Varför Ellen inte är med vet jag faktiskt inte. Tillsammans med goda vänner ska vi resa på ett familjeäventyr med båt till Sydkorea. En resa på ca 4 dygn. På båten ska massor av olika barnaktiviteter pågå och allt går i barnens tecken - mat, utsmyckningar, musik. När vi kommer mot hamnen, där denna enorma båt ligger med långsidan förankrad mot kajen, börjar det blåsa. Svartgrå moln drar in och gränsen mellan himmel och hav tonas ut. På väg att gå ombord tittar jag ut över havet, som är svart och hemlighetsfullt. Hotfullt. Plötsligt slår en gigantisk valstjärtfena upp ur vattnet och piskar ner igen. Jag slås av hur enormt djupt vattnet i hamnen måste vara om valar simmar så långt in viken. Hamnen är längst in i en bred vik och jag ser ett rytande skummande öppet hav långt där ute.

Nåväl, vi kommer ombord. Det är mängder med folk i rörelse, trångt i gångarna och svårt att komma fram med vagnen och vår packning. Vi letar oss sakta framåt mot vårt kabyss och finner den sedermera. Den visar sig bestå av ett gemensamt utrymme för flera boende och olika "sovrum" som varje familj har. När jag kliver in genom dörren går en volt genom mig. Där vid det gemensamma matbordet sitter en människa jag önskar jag aldrig mer kommer träffa. En människa som är psykiskt instabil (=farlig) enligt mig och flera andra och som tack och lov inte bor kvar i min hemstad längre. Hon är den falskaste, farligaste och mest obehagliga människa jag stött på i hela mitt liv och att se henne sitta vid vårt matbord, i vår kabyss - i den båt vi ska resa med... Ja, det är enormt obehagligt! Vi går snabbt in till oss och ställer av våra väskor. Jag vägrar äta vid samma bord som henne så hela familjen väljer att gå till restaurangen i stället.

Jag får en fönsterplats ut mot viken och det öppna havet. Vi sitter högt upp i båten men nu känner jag plötsligt hur havet kränger i båten och dess förtöjningar och hör hur det gnisslar och knakar i denna gigantiska stålkonstruktion. Min mage vrider sig och hjärtat bultar. Jag vill inte visa mig rädd. Inte inför barnen.

Plötsligt slår en ENORM våg mot båten. Den är så hög att fönstren på restaurangen blir helt översköljda och jag ser bara svart ondskefullt vatten utanför rutan. Båten vrider sig i plågor i sina förtöjningar och folk rasar omkull och åker mot kajsidan av båten med sina brickor och stolar. Vi håller oss själva och barnen fast och klarar oss från att kasa iväg. 

Vi reser oss upp så fort båten rätat upp sig igen och lämnar restaurangen. Utanför att det ännu mer folk och nästan omöjligt att komma fram. Vi trängs och knuffas med alla för att ta oss till vår kabyss.

Där och då slår det mig. För min inre syn ser jag hur resan kommer te sig. Hur det kommer gunga när vi väl lämnar kajen, hamnen, viken... Hur det rytande monsterhavet kommer bolla med detta gigantiska skepp och hur fullkomligt utelämnad till plåtskrovet och havet jag kommer vara i 4 dygn.
Jag ser mig själv ligga i fosterställning på golvet någonstans i båten, fast i denna storm, oförmögen att ta hand om vare sig mig själv eller mina barn.

Jag blir helt blockerad av skräck och jag skriker rakt ut "Jag kan inte Stefan, jag kan INTE!!!! Jag kan inte åka med!! Jag måste av NU!!! Hjälp mig!!" Jag banar mig väg genom folkhavet med Stefan och barnen i släptåg. Jag är så fruktansvärt rädd att båten ska hinna lägga ut innan jag har kommit av att jag skakar och gråter. En bit bort ser jag en anställd. En bastant kvinna i skepparuniform som försöker vägleda folk. Jag stångas, knuffas och puttar vilt omkring mig för att hinna fram till henne innan det är försent att komma av. Jag gråter, bönar och ber henne om hjälp. "Släpp av mig!! Snälla, släpp av mig!! Jag klarar inte detta!!!"

På något vis tror jag hon förstår min situation för hon säger inget utan bara tar mig under armen och för mig fram genom folkmassan och ett par minuter senare står jag på kajen. Min lättnad är så total. Jag är fullkomligt utmattad, som om jag sprungit ett maraton. Men ack lycklig. Jag kom därifrån!!! Ja!!!!

Hemma lite senare ringar jag runt till folk för att berätta vad jag varit med om.

Det är då jag vaknar.

Min första tanke var Puh!! Vilken tur att detta bara var en dröm!!! Tänk om det varit verklighet, att jag skulle varit om detta på riktigt.... Det var så jag nästan grät av lättnad. Därefter klev jag upp och gick mot köket. På vägen dit slår det mig med en enorm kraft.

Vad var det jag nyss gjorde i min dröm!!?

Jo, jag fick panik och jag skrek tills jag fick komma av och det är väl egentligen helt okej

MEN JAG LÄMNADE MINA BARN KVAR PÅ BÅTEN...........!!!!!!

Jag, Åsa, lämnade alltså min man ensam med våra två små barn på en båt.

Jag ÖVERGAV dem och lät dem uppleva en mardrömsresa till havs UTAN SIN MAMMA....

Det var där och då jag verkligen insåg vilken fruktansvärd mardröm jag drömt.

För TÄNK OM jag var i kontakt med mitt inre jag i drömmen och fick se hur jag skulle reagera i en verkligt pressad/rädd/panikartad situation...

Tänk om jag fick se en sida av mig som jag inte trodde fanns. Att jag är en sådan mamma som skulle släppa mitt barn för att rädda mig själv.

Jag, som i alla oförutsedda situationer som uppkommer alltid behåller kontrollen. Blir glasklar i tanken. En konstruktiv problemlösare som lugnar andra.

Skulle jag - i en paniksituation - bli så egoistisk?

DET ÄR ALLDELES FRUKTANSVÄRT ATT ENS BEHÖVA TÄNKA TANKEN ATT DET SKULLE KUNNA VARA SÅ.

Jag är fortfarande helt tagen av det faktum att jag lät min egen trygghet komma före mina barns - om än i en dröm - trots att det är 3-4 nätter sedan jag hade denna dröm.

Jag blir helt enkelt väldigt väldigt ledsen av detta...

Aktiv ungdoms vårshow!

Min fina Ellen dansar sedan flera år tillbaks och varje vår är det grand finale med en fantastisk vårshow. Även i år bänkade jag mig förväntansfullt i Jarl Kulle salen och lät mig överväldigas av hur duktiga tjejer (och Simon självklart - enda killen i hela föreningen) är! Nytt för i år(?) var grupp M som visade sig vara en mammagrupp! Jag är väldigt sugen på att börja i den kan jag lova! Här följer lite bilder:

Ellens grupp!

Ellens grupp!

Den omtalade mammagruppen!

Mammagruppen igen!



Ellens grupp!

 

Ellens grupp tackar för sig!

Alla duktiga ledare!

Och några filmklipp

Ledarna dansar

Ellens grupp (Ellen i vit top och svarta byxor)

Ellens grupp (Ellen i glittrig peruk och gula jeans)

Slutligen
Leo och Stella posar i Ellens glittriga peruk:

Synthfest i Malmö 28/4-12

Jag och mannen åkte på en synthfest i Malmö för nån vecka sedan.

Vi åkte mest för att få se Robert Marlow från Basildon UK. Han kommer alltså från samma hemstad som våra kära Depeche Mode:are och är tillika ungdomsvän med dem, Yazoo etc. etc...

M.a.o. en ikon från en svunnen tid!

Min man, sminkad och nagellack:ad and ready to go!

Här på en indisk restaurangs uteservering vid Möllan.

Jag säger skål!

Där långt bort på andra sidan gatan vid den blå skylten går han i The Ark ni vet!

Det ser ni väl?

Ja, just precis! 

Mikael Jepson!

Glad!

Detta ska föreställa Onion Bhaji enligt restaurangen...

Medan det här ÄR Onion Bhaji:

Men i övrigt var maten jättegod!

Vi värmde upp med lite Page...

...innan Robert Marlow dök upp!

Efter hans spelning hade vi förmånen att få komma in backstage och träffa honom in person! Det visade sig att han oxå gjort en GB och gått ner massor i vikt. Så, när jag bad om en autograf var det texten på bilden ovan jag fick!

Av en slump hamnade jag något senare i samspråk med en mycket trevlig brittisk man, det visade sig sedermera att han var Roberts keyboardist...

Världen är liten!

Ett litet klipp (med fasansfullt dåligt ljud) får det bli oxå!

Ja, sen köpte vi nattamat, gick till tåget och åkte mycket nöjda hem till vår fina familj!

Resten av publiken såg ytterligare 10 band och dansade till klockan 5 på morgonen.

Vi är inte avundsjuka.