Dröm eller verklighet....?

För ett par nätter sedan drömde jag en mardröm, den är än idag lika kristallklar - vilket är ovanligt då mina drömmar brukar fade:a ut och försvinna redan under samma förmiddag.

Innan jag berättar vad jag drömde måste jag understryka att jag är fruktansvärt rädd för att åka båt. Jag har varit det sedan barnsben. I viss mån har jag kunnat arbeta upp ett mod som gör att jag idag kan åka t&r Helsingborg-Helsingör utan att blinka (en båttur på 20 minuter = att jag rent hypotetiskt borde kunna simma i land även om jag vore mitt i sundet). Medan exempelvis en resa mellan Rödby-Puttgarden (som tar 1 timme) kräver ett stilla hav och flaggor som hänger helt slaka på sina stänger - annars får jag hjärtklappning, dödsångest och söker flyktvägar (som att ex. köra landvägen genom Danmark till Tyskland - vilket är en enormt lång omväg!!). Jag blir svimfärdig bara jag tänker tanken på att åka på en kryssning eller en partyresa med Siljaline. Ingen vettig människa kan väl kombinera fest och avslappning med båtar!!? Jag är kort sagt paniskt rädd för att åka båt - stor som liten (fast liten är naturligtvis värst), såvida inte båten rör sig längs med en kustlinje, så jag kan hoppa i och simma iland. Inför alla båtresor kollar jag väderprognoser på webben/TV i veckor innan - för att förbereda mig. På vägen till båten kollar jag träd, flaggor, högt gräs etc. för att se hur de rör sig i en ev. vind. Jag har en på gränsen till manisk rädsla för båtar, öppet hav och blåst med andra ord...

Nu till min dröm...

Vi är på väg till en gigantisk färja, jag, Stefan, Leo och Stella. Varför Ellen inte är med vet jag faktiskt inte. Tillsammans med goda vänner ska vi resa på ett familjeäventyr med båt till Sydkorea. En resa på ca 4 dygn. På båten ska massor av olika barnaktiviteter pågå och allt går i barnens tecken - mat, utsmyckningar, musik. När vi kommer mot hamnen, där denna enorma båt ligger med långsidan förankrad mot kajen, börjar det blåsa. Svartgrå moln drar in och gränsen mellan himmel och hav tonas ut. På väg att gå ombord tittar jag ut över havet, som är svart och hemlighetsfullt. Hotfullt. Plötsligt slår en gigantisk valstjärtfena upp ur vattnet och piskar ner igen. Jag slås av hur enormt djupt vattnet i hamnen måste vara om valar simmar så långt in viken. Hamnen är längst in i en bred vik och jag ser ett rytande skummande öppet hav långt där ute.

Nåväl, vi kommer ombord. Det är mängder med folk i rörelse, trångt i gångarna och svårt att komma fram med vagnen och vår packning. Vi letar oss sakta framåt mot vårt kabyss och finner den sedermera. Den visar sig bestå av ett gemensamt utrymme för flera boende och olika "sovrum" som varje familj har. När jag kliver in genom dörren går en volt genom mig. Där vid det gemensamma matbordet sitter en människa jag önskar jag aldrig mer kommer träffa. En människa som är psykiskt instabil (=farlig) enligt mig och flera andra och som tack och lov inte bor kvar i min hemstad längre. Hon är den falskaste, farligaste och mest obehagliga människa jag stött på i hela mitt liv och att se henne sitta vid vårt matbord, i vår kabyss - i den båt vi ska resa med... Ja, det är enormt obehagligt! Vi går snabbt in till oss och ställer av våra väskor. Jag vägrar äta vid samma bord som henne så hela familjen väljer att gå till restaurangen i stället.

Jag får en fönsterplats ut mot viken och det öppna havet. Vi sitter högt upp i båten men nu känner jag plötsligt hur havet kränger i båten och dess förtöjningar och hör hur det gnisslar och knakar i denna gigantiska stålkonstruktion. Min mage vrider sig och hjärtat bultar. Jag vill inte visa mig rädd. Inte inför barnen.

Plötsligt slår en ENORM våg mot båten. Den är så hög att fönstren på restaurangen blir helt översköljda och jag ser bara svart ondskefullt vatten utanför rutan. Båten vrider sig i plågor i sina förtöjningar och folk rasar omkull och åker mot kajsidan av båten med sina brickor och stolar. Vi håller oss själva och barnen fast och klarar oss från att kasa iväg. 

Vi reser oss upp så fort båten rätat upp sig igen och lämnar restaurangen. Utanför att det ännu mer folk och nästan omöjligt att komma fram. Vi trängs och knuffas med alla för att ta oss till vår kabyss.

Där och då slår det mig. För min inre syn ser jag hur resan kommer te sig. Hur det kommer gunga när vi väl lämnar kajen, hamnen, viken... Hur det rytande monsterhavet kommer bolla med detta gigantiska skepp och hur fullkomligt utelämnad till plåtskrovet och havet jag kommer vara i 4 dygn.
Jag ser mig själv ligga i fosterställning på golvet någonstans i båten, fast i denna storm, oförmögen att ta hand om vare sig mig själv eller mina barn.

Jag blir helt blockerad av skräck och jag skriker rakt ut "Jag kan inte Stefan, jag kan INTE!!!! Jag kan inte åka med!! Jag måste av NU!!! Hjälp mig!!" Jag banar mig väg genom folkhavet med Stefan och barnen i släptåg. Jag är så fruktansvärt rädd att båten ska hinna lägga ut innan jag har kommit av att jag skakar och gråter. En bit bort ser jag en anställd. En bastant kvinna i skepparuniform som försöker vägleda folk. Jag stångas, knuffas och puttar vilt omkring mig för att hinna fram till henne innan det är försent att komma av. Jag gråter, bönar och ber henne om hjälp. "Släpp av mig!! Snälla, släpp av mig!! Jag klarar inte detta!!!"

På något vis tror jag hon förstår min situation för hon säger inget utan bara tar mig under armen och för mig fram genom folkmassan och ett par minuter senare står jag på kajen. Min lättnad är så total. Jag är fullkomligt utmattad, som om jag sprungit ett maraton. Men ack lycklig. Jag kom därifrån!!! Ja!!!!

Hemma lite senare ringar jag runt till folk för att berätta vad jag varit med om.

Det är då jag vaknar.

Min första tanke var Puh!! Vilken tur att detta bara var en dröm!!! Tänk om det varit verklighet, att jag skulle varit om detta på riktigt.... Det var så jag nästan grät av lättnad. Därefter klev jag upp och gick mot köket. På vägen dit slår det mig med en enorm kraft.

Vad var det jag nyss gjorde i min dröm!!?

Jo, jag fick panik och jag skrek tills jag fick komma av och det är väl egentligen helt okej

MEN JAG LÄMNADE MINA BARN KVAR PÅ BÅTEN...........!!!!!!

Jag, Åsa, lämnade alltså min man ensam med våra två små barn på en båt.

Jag ÖVERGAV dem och lät dem uppleva en mardrömsresa till havs UTAN SIN MAMMA....

Det var där och då jag verkligen insåg vilken fruktansvärd mardröm jag drömt.

För TÄNK OM jag var i kontakt med mitt inre jag i drömmen och fick se hur jag skulle reagera i en verkligt pressad/rädd/panikartad situation...

Tänk om jag fick se en sida av mig som jag inte trodde fanns. Att jag är en sådan mamma som skulle släppa mitt barn för att rädda mig själv.

Jag, som i alla oförutsedda situationer som uppkommer alltid behåller kontrollen. Blir glasklar i tanken. En konstruktiv problemlösare som lugnar andra.

Skulle jag - i en paniksituation - bli så egoistisk?

DET ÄR ALLDELES FRUKTANSVÄRT ATT ENS BEHÖVA TÄNKA TANKEN ATT DET SKULLE KUNNA VARA SÅ.

Jag är fortfarande helt tagen av det faktum att jag lät min egen trygghet komma före mina barns - om än i en dröm - trots att det är 3-4 nätter sedan jag hade denna dröm.

Jag blir helt enkelt väldigt väldigt ledsen av detta...