De minsta barnen (och sedermera även mannen) drabbades av vinterkräksjukan för snart 2 veckor sedan och jag fick - förmånen (ja, faktiskt trots kräk) att få vara hemma lite extra med mina hjärtan. När de båda var friska igen visade det sig att sjukan fortfarande for fram på dagis och vi valde därför att ha barnen hemma ytterligare några dagar. Ja, sedan kom ju Kristi Flygare och med min lediga måndag så slutade det med att jag var hemma med barnen i 11 dagar.
Det var jättejobbigt emellanåt.
En treåring som vill bestämma och en ettåring som har en mycket stark vilja (och röst) och en fjortonåring som inte tycker att jag alltid förstår eller tar saker på blodigt allvar.
Ovanpå allt for Ellen iväg till Kroatien på en skolresa i lördags och jag saknar henne så det värker i hjärtat! Hon kommer inte hem förrän på lördag... Jag hoppas hon har urkul under tiden!!
Men mest var det helt underbart. Fantastiskt. Inspirerande och utmattande. På samma gång.
Idag är jag tillbaks på mitt arbete och det är förstås roligt men jag har suttit med en stor ledsenklump i halsen hela dagen och bara längtat hem till alla mina gosiga barn.
Leo var ledsen i morse. Han vägrade ta på sig shorts (det är ju små byxor - alltså måste det vara Stellas resonerar han) och skulle tvunget ha ett Villervalla set på sig med långa ben och armar. Jag lät honom vara barfota i kompensation och tog sköna tygskor till honom. När vi kliver in på hans avdelning efter 11 dagar bortavaro är han mammas lille gosse och blir lite blyg. Då han upptäcker att alla de andra barnen har linnen och shorts börjar han dra i sina kläder lite generat. Han är jättefin i det han har men det är i varmaste laget och jag tror han förstår det då. Han vill inte vara barfota heller visar det sig. Han står och tittar ner i golver och jag upptäcker att han gråter. Stora blå ögon med darrande tårar i fransarna. Han vill ha sina raggsockar på. Jag låter honom naturligtvis få det. Vi säger hej då och fröken sätter sig med honom i famnen och gosar. Mitt hjärta gråter också.
Jag går ner till Stellas avdelning, som är ute och leker och lämnar över en glad och sprallig tjej till hennes fröken och går in och lämnar hennes grejer. När jag kommer ut står jag en stund och tittar på Stella. Min lilla stora ettåring står ensam vid sandlådan och tittar sig omkring. En liten pojke kommer fram och tar hennes hand och de går ut i sandlådan och börjar leka.
Hur mångar gånger har jag tackat för att jag får uppleva dessa barn? 1000-tals. Minst.
Ellen, min unga kvinna till dotter. Så hjälpsam, snäll, mild och vacker som en dag.
Leo, min son, min ende son. Så nyfiken, pratglad, uppfinningsrik med världens vackraste djupblå ögen.
Stella, min knubbiga skrattiga bebis. Så klok, duktig, rolig med krullor i håret och den sötaste uppsynen.
Er mammas hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet över att få ha er i sitt liv.
Jag vill inte åka. Jag vill inte vara utan dem. Inte en minut. Aldrig någonsin!! Fan.
Vad har jag för val?
Så jag går till bilen och ska precis köra när Leos fröken ringer och berättar att han är glad och leker för fullt.
Skönt. Alltid något. Typ.
Nu sitter jag här och räknar minuterna. Sekunderna. Tills jag kan köra hem till dem igen.
Jobb före barn.
Pengar före närhet.
Suck...
(Byt gärna ut S:et om ett F)
Är det klokt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar