Igår var min kollega - Ebbas mamma - och hälsade på oss på jobbet. Hon berättade att det första hon tänker på när hon vaknar är Ebba och hennes sjukdom och sen fortsätter det så hela dagen tills hon somnar. Vi talade i ett par timmar om hela den process som Ebba och hennes familj gått och går igenom.
Om rädslor, smärta, sprutor, cellgifter, håravfall. Om att vara barn och inte kunna leka med sina kompisar som man är van vid. Att inte orka gå i skolan. Att må illa och kräka, att gå ner i vikt men ändå svullna upp av kortisonet man får i sig. Att som förälder orka hålla ångan - och skenet - uppe. Peppa, motivera, trösta, dubbelchecka, ifrågasätta och orka ta hand om lillebror.
Att hinna andas.
Så idag, nu på morgonen går jag som vanligt in och läser Victors mammas blogg - Den starkaste stjärnan - som jag följt en längre tid och som var orsaken till att jag från början startade min insamling till Barncancerfonden.
Och än en gång tänker jag, vad är det för mekanismer som gör att man kan fortsätta leva när det största och finaste försvinner?
Hur är vi skapta?
Har du tänkt på hur du skulle agera och reagera om ditt barn var förevigt borta och att det var du som stod bakom den tomma stolen.
Läs Sofies senaste inlägg här och ställ dig sedan frågan:
Har jag råd att avvara en tjuga (eller mer)?
Om ditt svar blir ja ska du klicka här.
Om ditt svar blir nej kan du få låna boken som Sofie skrivit av mig.
Fint av dig :)
SvaraRadera