lördag 14 april 2012
tisdag 10 april 2012
Quinn Rosalie Seymour
Lilla Quinn blev bara 8 månader och förlorade i lördags kampen mot EB efter en genomgången BMT.
Ännu en liten ömtålig fjäril har bytt ut sina fjärilsvingar mot änglavingar.
Vila i frid du lilla prinsessa.
Fortsätt skänka pengar till forskningen, länk finner du till höger.
Kärlek, Åsa
lördag 24 mars 2012
Den gamla själen
Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens. Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens. Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
torsdag 22 mars 2012
måndag 6 februari 2012
60-talstema
I lördags var vi på Bahnhof och lyssnade på Sgt Pepper's Lonely Nightmares Band.
Jag tyckte det vore kul att själv go all in med kläder och frisyr. När jag var 19-20 år gammal stängde och sålde dambutiken Sobell i Ängelholm ut alla kläder som fanns kvar i deras lager. Jag och min väninna Annica gick dit och fyndade vars en klänning för några tior var. Min klänning föll snart i glömska och hamnade i dotterns utklädningsväska. Inför lördagen for jag runt och rotade igenom alla utklädningskläder och fann till min stora glädje den och att den dessutom passade (22-23 år senare)! Efter lite internetforskning beslutade jag mig för att göra Twiggys frisyr och makeup. På fötterna har jag min mosters svarta klackkor i krokodilskinn från 60-talet.
Här är resultatet:
Jag tyckte det vore kul att själv go all in med kläder och frisyr. När jag var 19-20 år gammal stängde och sålde dambutiken Sobell i Ängelholm ut alla kläder som fanns kvar i deras lager. Jag och min väninna Annica gick dit och fyndade vars en klänning för några tior var. Min klänning föll snart i glömska och hamnade i dotterns utklädningsväska. Inför lördagen for jag runt och rotade igenom alla utklädningskläder och fann till min stora glädje den och att den dessutom passade (22-23 år senare)! Efter lite internetforskning beslutade jag mig för att göra Twiggys frisyr och makeup. På fötterna har jag min mosters svarta klackkor i krokodilskinn från 60-talet.
Här är resultatet:
Mannens glasögon hör till kostymen ;-)
torsdag 2 februari 2012
To Courtney
There lives an angel in your room
He has his nest above your head
he makes you calm
and he whispers to you
Everything's gonna be allright
There lives another in your body
He has the most beautiful of souls
He is love and hope
and he tells you
how much he loves you
There lives an angel at your feet
He blows warmth over your skin
It tickles and makes you smile
When he breathes on you
it is to show you that he is there
and want to hold you close
Now you are left here alone
with a deep hole in your heart
Still I hope
I hope you are able to live on
and that you still can see
the beauty in life
All the loving angels around you
will guide your way
Until you meet again...
He has his nest above your head
he makes you calm
and he whispers to you
Everything's gonna be allright
There lives another in your body
He has the most beautiful of souls
He is love and hope
and he tells you
how much he loves you
There lives an angel at your feet
He blows warmth over your skin
It tickles and makes you smile
When he breathes on you
it is to show you that he is there
and want to hold you close
Now you are left here alone
with a deep hole in your heart
Still I hope
I hope you are able to live on
and that you still can see
the beauty in life
All the loving angels around you
will guide your way
Until you meet again...
Ängeln i rummet (fritt tolkad och översatt till engelska av mig)
onsdag 1 februari 2012
Ljus
Tänk att bara några veckor kan göra så stor skillnad!
Nu när jag kör till jobbet (7.30) och hem (16.30) är det ljust ute. Det är så skönt!
För bara nån vecka sedan satt jag med nosen i vindrutan och glodde ut i mörkret för att hinna upptäcka ev. djur (mkt älgvarning på min färdväg bla.) innan fronten på min bil gjorde det.
Det är nog så - vilket inte är helt kul att erkänna - att mitt mörkerseende blivit sämre.
Åldern? Troligtvis. Hu! Jag som inte är mer än "28"?! Hehe
Däremot är jag så stolt över mitt nyårslöfte som jag lyckats hålla till 100%!
Jag kör aldrig för fort på motorvägen längre. 110 km/timme that's it! Tidigare var jag en sån som höll 139,9 och låg i ständig omkörning. Hetsigt och stressigt inuti mig. Det är slut med det nu.
Saker och ting får ta den tid det tar.
Det är så mycket skönare så.
Utom, som idag på morgonen, då en fartgalning låg 2 dm bakom mig när jag körde om en lastbil och blinkade med helljuset hysteriskt för att jag skulle flytta mig. Jag bromsade lite på rent pin kiv och körde i knappt 110 istället. Han körde om mig i vägrenen när jag började gå in framför lastbilen. Det var obehagligt.
Tut tut! din lilla idiot!
Jag har faktiskt kollat tiden på min väg till jobbet.
Förr när jag körde max överallt tog det 22 minuter från dörr till dörr.
Nu när jag håller 110 tar det 25 minuter.
Alltså bara 3 minuter längre tid men samtidigt så mycket trevligare!
Jag gillar mitt nyårslöfte.
Peace out!
Nu när jag kör till jobbet (7.30) och hem (16.30) är det ljust ute. Det är så skönt!
För bara nån vecka sedan satt jag med nosen i vindrutan och glodde ut i mörkret för att hinna upptäcka ev. djur (mkt älgvarning på min färdväg bla.) innan fronten på min bil gjorde det.
Det är nog så - vilket inte är helt kul att erkänna - att mitt mörkerseende blivit sämre.
Åldern? Troligtvis. Hu! Jag som inte är mer än "28"?! Hehe
Däremot är jag så stolt över mitt nyårslöfte som jag lyckats hålla till 100%!
Jag kör aldrig för fort på motorvägen längre. 110 km/timme that's it! Tidigare var jag en sån som höll 139,9 och låg i ständig omkörning. Hetsigt och stressigt inuti mig. Det är slut med det nu.
Saker och ting får ta den tid det tar.
Det är så mycket skönare så.
Utom, som idag på morgonen, då en fartgalning låg 2 dm bakom mig när jag körde om en lastbil och blinkade med helljuset hysteriskt för att jag skulle flytta mig. Jag bromsade lite på rent pin kiv och körde i knappt 110 istället. Han körde om mig i vägrenen när jag började gå in framför lastbilen. Det var obehagligt.
Tut tut! din lilla idiot!
Jag har faktiskt kollat tiden på min väg till jobbet.
Förr när jag körde max överallt tog det 22 minuter från dörr till dörr.
Nu när jag håller 110 tar det 25 minuter.
Alltså bara 3 minuter längre tid men samtidigt så mycket trevligare!
Jag gillar mitt nyårslöfte.
Peace out!
måndag 23 januari 2012
Farväl!
Idag ska jag och familjen säga hej då på våra hundar - som inte längre kommer vara våra hundar... Efter att ha haft killen i nästan 8 år och tjejen i nästan 5 år har de en ny matte.
I ett och ett halvt år har vi sökt med ljus och lykta efter någon varmhjärtad och mysig person med massor av tid och kärlek över och som skulle vilja ha våra hundar. Nu har vi hittat henne och hennes kinesiska nakenhund - bara 3 mil hemifrån oss!
Du kanske undrar varför vi lämnar bort två hundar som är så pass gamla?
Ojoj, det är på grund av vårt samvete...! Deras värld har totalt förändrats - till det sämre - i och med Lille Skutt och Lilltutan... Vår tid och vårt engagemang för dem (dock INTE vår kärlek - därav vår oegoistiska handling att låta någon med omåttligt mycket tid och engagemang få ta hand om dem) har inte räckt till med två små barn, en tonåring, hus och dubbelarbete. Det är bara att erkänna, vi fixade inte det. :-(
"Vad egosistiskt att skaffa barn när man har 2 hundar!" var det någon som skrev till mig när jag förtvivlat sökte hjälp bland mina vänner på Facebook.
Det uttalandet gjorde mig väldigt ledsen och kvalificerade faktiskt personen till att bli raderad från min vänlista. Med tanke på hur mycket vi gick igenom för att överhuvudtaget bli med Lille Skutt borde den personen bara vara tyst.
Nu har hundarna det exakt så där som de förtjänar att ha det:
De sover under mattes täcke på natten
De går låååånga skogspromenader - varje dag
De har en matte som är hemma hela dagarna (hon är konstnär).
Vårt hus är tyst och tomt utan dem.
Vi är glada och ledsna på samma gång.
Hundarna däremot är nog bara glada och det är det som räknas i slutändan.
Vi kommer alltid att älskar er!
I ett och ett halvt år har vi sökt med ljus och lykta efter någon varmhjärtad och mysig person med massor av tid och kärlek över och som skulle vilja ha våra hundar. Nu har vi hittat henne och hennes kinesiska nakenhund - bara 3 mil hemifrån oss!
Du kanske undrar varför vi lämnar bort två hundar som är så pass gamla?
Ojoj, det är på grund av vårt samvete...! Deras värld har totalt förändrats - till det sämre - i och med Lille Skutt och Lilltutan... Vår tid och vårt engagemang för dem (dock INTE vår kärlek - därav vår oegoistiska handling att låta någon med omåttligt mycket tid och engagemang få ta hand om dem) har inte räckt till med två små barn, en tonåring, hus och dubbelarbete. Det är bara att erkänna, vi fixade inte det. :-(
"Vad egosistiskt att skaffa barn när man har 2 hundar!" var det någon som skrev till mig när jag förtvivlat sökte hjälp bland mina vänner på Facebook.
Det uttalandet gjorde mig väldigt ledsen och kvalificerade faktiskt personen till att bli raderad från min vänlista. Med tanke på hur mycket vi gick igenom för att överhuvudtaget bli med Lille Skutt borde den personen bara vara tyst.
Nu har hundarna det exakt så där som de förtjänar att ha det:
De sover under mattes täcke på natten
De går låååånga skogspromenader - varje dag
De har en matte som är hemma hela dagarna (hon är konstnär).
Vårt hus är tyst och tomt utan dem.
Vi är glada och ledsna på samma gång.
Hundarna däremot är nog bara glada och det är det som räknas i slutändan.
Vi kommer alltid att älskar er!
lördag 21 januari 2012
Vissa ränder går aldrig ur...
Jag hittade nyss ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerat. Tänk att ett inlägg som skrevs långt innan Lilltutan föddes är precis lika aktuellt idag - med den enda skillnaden att det nu är två barnbarn som inte har någon famor och farfar som bryr sig om dem. :'-(
Här är det gamla inlägget från sommaren 2010:
Jag slås av vilken skillnad det är på hur man väljer att förhålla sig till sina barnbarn.
Igår kom min mamma på besök och stannade ett par timmar. Hon kom inte för min skull. Nej, hon kommer till oss minst en gång varje vecka av den enkla anledningen att hon vill träffa sina barnbarn minst en gång i veckan så de kan nära deras relation. Hon tycker att det är smidigt för henne att komma till oss, hon är ju ledig hela dagarna - medan vi jobbar heltid och barnen slipper fara ner till henne, trötta och hungriga efter skola/dagis. Hemma hos oss finns ju alla leksaker och böcker som de kan ha kul tillsammans med. Det var så när Snobben var liten och är så fortfarande, snart 13 år senare. Varje onsdag var SnobbenMormor-dag i åratal. Mormor och Snobben är nu ett team. Ett stark, kärleksfullt och tryggt team som jag är stolt över. Det kommer Skutt och hon också att bli, det är jag säker på. Mormor lobbar för det och jag hoppas de hinner glädjas åt varann i många år till. Min mamma har ett barnbarn till och jäklar vad hon kämpade för sin rätt till att träffa honom under hans barndom (min bror bodde inte med hans mamma). Tvärt emot pojkens mammas önskningar många gånger (hon borde vara stolt att hon hennes son har en farmor som aldrig gett upp och slutat bry sig). Mamma grät många gånger av saknad och förtvivlan över att vara konstant motarbetad och lurad på utlovade träffar. Men hon gav sig aldrig. Till slut vann hennes envishet. Idag bor hennes största barnbarn i södra Skåne och är 18 år, så det är klart att besöken inte blir lika frekventa men när de ses är det kärlek.
Kontrasten är dem som, innan de ens hunnit in genom dörren hos oss, snabbt informerar "vi ska inte stanna länge, max 10 minuter" (de ytterst få gånger de kommer på besök). En snabb visit med ytterrock och skor på, i bästa fall i köket, oftast i hallen och ibland bara på trappen utanför ytterdörren. Aldrig accepteras fikaerbjudandet. Aldrig någonsin ett besök för att umgås en stund med Skutt därför att saknaden efter honom gjort sig påmind. Alltid i samband med andra (viktigare) ärenden - som pockar och manar till "skynda skynda" - kan inte stanna för länge.
Mannen och jag har vant oss. Det har ju varit så i många år. Vi, som är vuxna kan leva med det. Var och en väljer ju själv vad som är viktigast att prioritera här i livet. Men som föräldrar till Skutt och när vi tittar på dessa besök ur hans perspektiv blir vi bara ledsna (och lite förbaskade). Vad är det som gör att inte Skutt räknas? Är det för att vi vuxna klarat av att arbeta heltid dagtid båda två (trots en nyfödd och en mycket krävande behandling) och därför inte haft tid och ork att fara ut och fika? Så vi liksom får skylla oss själva? Är det därför vi är nedprioriterade till en placering under ICA Maxi? Är det därför man konsekvent väljer tillfällen för besök i kombination med ärenden i närområdet för att på ett enkelt sätt kunna ursäkta sig och slippa stanna mer än 15 minuter? Är det därför vi aldrig erbjuds hjälp eller avlastning?
Är det så att anledningen till att Skutt inte har någon närvarnade farmor och farfar att vi inte behövt hjälp från dem? Deras budskap har under graviditeten var så tydliga "Vi passar inga barn över natten." "Vi passar max ett par timmar." och mannen bestämde sig snabbt och har benhårt stått vid sin övertygelse "Vi ska aldrig belasta dem med Skutt. Aldrig att jag nedlåter mig till att behöva krusa för att få hjälp.".
Jag blir helstressad de gånger jag ser bilen komma in på vår gata (för att inte tala om alla de gånger vi sett den passera förbi - utan att svänga in till oss för ett litet besök). Forcerad öppnar jag dörren, erbjuder fika, vill att de ska stanna. Jag vill så gärna att de ska komma för att de vill träffa Skutt, för att de vill stanna en liten stund, leka med honom, titta på hans leksaker, se allt nytt han lärt sig, se hans värld. Att vara tillsammans med honom för att de älskar honom och vill visa det. Åh vad jag önskar det. Men det har inte hänt en enda gång. För snabbt ska det gå. Det plockas upp en slant ur plånboken och överräcks till en av oss föräldrar med orden "här är en peng till Skutt på hans födelsedag/i julklapp". Skutt har inte ens fått ett gratulationskort där de skrivit att de gratulerat honom. Visat att de över huvud taget existerar. Inga bevis, inga minnen.
Men han kanske inte ska lära känna dem?
När de kört blir jag ledsen medan mannen lunkar omkring och ser sorgsen ut. Vi tröstar varann och försöker fokusera på att det finns en mormor som bryr sig.
Sen blir jag förbannad. Skit skit skit. . Varför ens slösa bensin på att köra hit när ni ändå inte vill vara här? Jag blir kränkt och förnärmad.
Lille Skutt har ingen morfar, han finns inte i vårt liv och han har aldrig träffat Skutt.
Men i sanningens namn har han knappt någon farmor och farfar heller - trots att de i allra högsta grad existerar.
Vad är det för urskiljningsregler som används när man helt sonika sorterar bort en del av sina barnbarn? Jag skulle gärna vilja ta del av dessa och jag vet att mannen känner precis likadant. För då kanske vi äntligen kan förstå och i framtiden kan förklara för Skutt varför han inte kvalade in som barnbarn.
Här är det gamla inlägget från sommaren 2010:
Jag slås av vilken skillnad det är på hur man väljer att förhålla sig till sina barnbarn.
Igår kom min mamma på besök och stannade ett par timmar. Hon kom inte för min skull. Nej, hon kommer till oss minst en gång varje vecka av den enkla anledningen att hon vill träffa sina barnbarn minst en gång i veckan så de kan nära deras relation. Hon tycker att det är smidigt för henne att komma till oss, hon är ju ledig hela dagarna - medan vi jobbar heltid och barnen slipper fara ner till henne, trötta och hungriga efter skola/dagis. Hemma hos oss finns ju alla leksaker och böcker som de kan ha kul tillsammans med. Det var så när Snobben var liten och är så fortfarande, snart 13 år senare. Varje onsdag var SnobbenMormor-dag i åratal. Mormor och Snobben är nu ett team. Ett stark, kärleksfullt och tryggt team som jag är stolt över. Det kommer Skutt och hon också att bli, det är jag säker på. Mormor lobbar för det och jag hoppas de hinner glädjas åt varann i många år till. Min mamma har ett barnbarn till och jäklar vad hon kämpade för sin rätt till att träffa honom under hans barndom (min bror bodde inte med hans mamma). Tvärt emot pojkens mammas önskningar många gånger (hon borde vara stolt att hon hennes son har en farmor som aldrig gett upp och slutat bry sig). Mamma grät många gånger av saknad och förtvivlan över att vara konstant motarbetad och lurad på utlovade träffar. Men hon gav sig aldrig. Till slut vann hennes envishet. Idag bor hennes största barnbarn i södra Skåne och är 18 år, så det är klart att besöken inte blir lika frekventa men när de ses är det kärlek.
Kontrasten är dem som, innan de ens hunnit in genom dörren hos oss, snabbt informerar "vi ska inte stanna länge, max 10 minuter" (de ytterst få gånger de kommer på besök). En snabb visit med ytterrock och skor på, i bästa fall i köket, oftast i hallen och ibland bara på trappen utanför ytterdörren. Aldrig accepteras fikaerbjudandet. Aldrig någonsin ett besök för att umgås en stund med Skutt därför att saknaden efter honom gjort sig påmind. Alltid i samband med andra (viktigare) ärenden - som pockar och manar till "skynda skynda" - kan inte stanna för länge.
Mannen och jag har vant oss. Det har ju varit så i många år. Vi, som är vuxna kan leva med det. Var och en väljer ju själv vad som är viktigast att prioritera här i livet. Men som föräldrar till Skutt och när vi tittar på dessa besök ur hans perspektiv blir vi bara ledsna (och lite förbaskade). Vad är det som gör att inte Skutt räknas? Är det för att vi vuxna klarat av att arbeta heltid dagtid båda två (trots en nyfödd och en mycket krävande behandling) och därför inte haft tid och ork att fara ut och fika? Så vi liksom får skylla oss själva? Är det därför vi är nedprioriterade till en placering under ICA Maxi? Är det därför man konsekvent väljer tillfällen för besök i kombination med ärenden i närområdet för att på ett enkelt sätt kunna ursäkta sig och slippa stanna mer än 15 minuter? Är det därför vi aldrig erbjuds hjälp eller avlastning?
Är det så att anledningen till att Skutt inte har någon närvarnade farmor och farfar att vi inte behövt hjälp från dem? Deras budskap har under graviditeten var så tydliga "Vi passar inga barn över natten." "Vi passar max ett par timmar." och mannen bestämde sig snabbt och har benhårt stått vid sin övertygelse "Vi ska aldrig belasta dem med Skutt. Aldrig att jag nedlåter mig till att behöva krusa för att få hjälp.".
Jag blir helstressad de gånger jag ser bilen komma in på vår gata (för att inte tala om alla de gånger vi sett den passera förbi - utan att svänga in till oss för ett litet besök). Forcerad öppnar jag dörren, erbjuder fika, vill att de ska stanna. Jag vill så gärna att de ska komma för att de vill träffa Skutt, för att de vill stanna en liten stund, leka med honom, titta på hans leksaker, se allt nytt han lärt sig, se hans värld. Att vara tillsammans med honom för att de älskar honom och vill visa det. Åh vad jag önskar det. Men det har inte hänt en enda gång. För snabbt ska det gå. Det plockas upp en slant ur plånboken och överräcks till en av oss föräldrar med orden "här är en peng till Skutt på hans födelsedag/i julklapp". Skutt har inte ens fått ett gratulationskort där de skrivit att de gratulerat honom. Visat att de över huvud taget existerar. Inga bevis, inga minnen.
Men han kanske inte ska lära känna dem?
När de kört blir jag ledsen medan mannen lunkar omkring och ser sorgsen ut. Vi tröstar varann och försöker fokusera på att det finns en mormor som bryr sig.
Sen blir jag förbannad. Skit skit skit. . Varför ens slösa bensin på att köra hit när ni ändå inte vill vara här? Jag blir kränkt och förnärmad.
Lille Skutt har ingen morfar, han finns inte i vårt liv och han har aldrig träffat Skutt.
Men i sanningens namn har han knappt någon farmor och farfar heller - trots att de i allra högsta grad existerar.
Vad är det för urskiljningsregler som används när man helt sonika sorterar bort en del av sina barnbarn? Jag skulle gärna vilja ta del av dessa och jag vet att mannen känner precis likadant. För då kanske vi äntligen kan förstå och i framtiden kan förklara för Skutt varför han inte kvalade in som barnbarn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)