Inatt kunde jag inte sova.
Igår.
Jag hade tidigare på dagen läst en bok av Sofie Karlsson och kände mig näst intill fysiskt sjuk med värk i kroppen, svimningskänslor och illamående.
Jag satt där i min ensamhet i vår nedsläckta vardagsrum och blickade ut över natthimlen och funderade över allt jävligt som händer omkring oss och vad det är för makter som styr över vad som händer.
Maktlöshet.
Sorg.
Vardagen stressar på och vi bara tar för givet att de finns där.
Här och nu. Lydiga, välartade och friska.
Våra barn.
Jag satt också en lång stund inne hos varje barn och tittade på dem när de sov och strök dem över deras hår.
Jag var rädd. Nej, fel.
Jag är rädd.
Paniskt rädd att förlora något av dem.
Jag måste be alla som inte har barn om förlåtelse om jag sårar er men jag tror inte man vet vad det verkligen är att älska besinningslöst förrän man fått barn.
Jag vet att jag inte gjorde det i alla fall.
Idag.
Matt och djupt tagen känslomässigt.
Och precis lika jävla rädd.
-----------------
Om du vill får du gärna låna boken av mig.
Kram från Karin
SvaraRadera