Lumbago - ishias - diskbråck

Så står det på mitt sjukskrivningsintyg. För så är det... Jag är sjukskriven. I fredags vred jag till ryggen. Inget våldsamt och dramatiskt på något sätt men vreds det gjorde den. Som f*n. Desperat lyckades jag på lördagen få tag i en naprapat som masserade mig (får inte knäckas när man är gravid). Sen började det göra ont på RIKTIGT! PÅ natten till söndagen hade jag så ont att jag spydde - vilket aldrig hänt innan i mitt liv (får inte ta starka pillurer när man är gravid). Söndagen veks åt Akuten, min mamma fick ta hand om Lille Skutt. Diagons enligt ovan. Citodon piller - bläää.... Blev bara illamående så jag har inte ens hämtat ut receptet.

Veckan som gått har gått i ett enda teckan - SMÄRTA. Ändå (och jag har verkligen kämpat på med bara Panodil) har jag försökt att tänka positivt. Tänkt på alla er vars bloggar jag följer och på era smärtor, av ett helt annat slag men väl ändå smärtor. Och jag har försökt tänka vilken tur jag har som bara har smärta i rygg och ben - och inte i själ och hjärta. Det har hjälpt, kanske inte mycket men under de allra svåraste stunderna har min smärta i ryggen och högerbenet känts rätt patetisk. Dessutom är den (förhoppningsvis!) inte kronisk som era.

Jag har inte kunnat skriva några inlägg då datorarbete varit helt otänkbart. Jag har heller inte sovit mer än max 2 timmar i stöten.

Tills igår.

Jag lade mig vid 21, hade så ont att jag bara låg och kved, men lyckades plötsligt hitta en ställning där ALL smärta försvann. Blickstilla låg jag, timme ut och timme in, klarvaken (kollade TV) och bara NJÖÖÖÖT. Jag kan inte minnas när jag var så tillfreds med min egen kropp och rent ut sagt lycklig sist. 02.15 släckte jag lampan. Vaknade 3½ timme senare, gick på toa - helt smärtfritt att resa mig och gå! Somnade om och vaknade 7.10 och ha sen dess bra känt liiite liiite. Det är så jag knappt tror det är sant. Är livrädd att smärtan ska komma tillbaks med full kraft. :-s Så jag vågar inte göra mycket mer än stå och gå.

Hoppas hoppas att mina önskningar och böner hjälpt. Så att jag kan börja jobba igen och att hela familjen kan resa till Spanien den 28:e.

Nu vill jag avsluta med ett stort varmt och innerligt

TACK

till alla er som ringt, sms:at, mailat (såg idag), FB:at eller tittat förbi ens ärende bara för att ge mig en liten krya-på-dig-gåva.

Det är så otroligt härligt när man mår dåligt att folk från när och fjärran sträcker ut en hand och klappar en lite på kinden genom cyberspace. Ni har en stor del i att jag mår bättre!

Peace out!