Sömnlöst men inte hopplöst?

I natt har jag varit vaken sex gånger. Varje gång vaknade jag för att det kliade på mina fingrar.

För er som inte vet har jag atopiskt eksem, i vardagligt tal omnämnt som böjvecks eksem. Jag fick det när jag var 3 månader och det har varit en del av min identitet sedan dess. Under långa perioder har jag haft jättestora sprickor på mina fingrar som gjort att jag inte kunnat greppa om exempelvis en penna.

För lite drygt sex år sedan dog min älskade katt och livskamrat Mangan efter lång och trogen tjänst (14 ½ år gammal) och några månader senare insåg jag att mina händer var helt läkta.

Det har sedan dess varit helt underbara år, jag har kunnat diska för hand, gräva i rabatter och baka!

Men sedan nyår håller mitt eksem på att eskalera och sprida sig igen. Det är med STOR förtvivlan jag fått lägga av mig min nya fina vigselring (jag hann ha den i 1 månad innan mitt ringfinger var så illa tilltygat att det inte ens gick att t r y c k a på den) och lämna penséerna som ska planteras och finglasen som handdiskas till mannen igen...

Sedan en vecka tillbaks har jag lagt av alla smycken för att se om det kan vara nickelallergi som triggat igång det. Ännu så länge ser jag ingen förbättring. Men det kanske tar tid...

Så i morse när jag gick upp tyckte jag förfärligt synd om mig själv med mina korvfingrar som kliar och blöder och över sömnlösheten det för med sig.

Tills...

...jag läste om några andra medmänniskors sömnlösa natt

Lindah och Zeb

Nu bränner tårar av medkänsla bakom mina ögonlock och jag känner mig så dj%#la patetisk som gnällt över några såriga fingrar.

.......................

PS: Zeb är tre år gammal och 1000 gånger modigare än mig. DS.